Jag brukade tro att hopp var något man kände – eller inte kände. Som en känsla som antingen fanns där eller var borta.Men med tiden har jag förstått att hopp inte är en känsla. Det är ett val. En riktning. En strategi.Kanske känns det som att det inte finns något ljus just nu. Men det betyder inte att det inte finns en väg. När någon vi älskar mår dåligt är det lätt att dras in i mörkret med dem. Vi försöker peppa, hålla uppe, påminna om det som är fint. Men ibland känns det som att våra ord bara studsar tillbaka.Det är för att hopp inte byggs genom uppmuntran. Hopp byggs genom närvaro. Genom att stanna kvar – även när allt känns hopplöst. Genom att visa att vi orkar vara kvar när de själva inte orkar tro på något alls.I boken Det vi aldrig pratar om skriver jag om hopp som något djupt rotat i psykologin. För när vi börjar agera som om något bättre vore möjligt – även utan att tro på det fullt ut – aktiveras delar av hjärnan som är kopplade till förändring.Det är som att kroppen kan gå före, och låta sinnet komma efter.Jag har pratat med många kvinnor som levt nära män som tappat orken. Män som säger:“Det är ingen idé.”Män som inte ser poängen med terapi, samtal – eller ens framtid.Och det gör ont. För vi vill hjälpa, rädda, lyfta. Men kanske är vår viktigaste roll inte att fixa. Utan att påminna om att det inte alltid kommer kännas så här.Du kan säga:“Jag vet att det känns hopplöst nu.Men jag kommer vara kvar. Och det kan förändras.Du behöver inte tro på det än – jag håller det öppet så länge.”Vi kan inte bära andras känslor. Men vi kan bära hoppet en stund åt dem. Och ibland, bara ibland, är det tillräckligt för att något litet ska börja förändras.Det vi aldrig pratar om är skriven just här – i det tysta utrymmet mellan uppgivenhet och riktning. Den hjälper dig att förstå utan att förenkla. Och kanske hjälper den dig att se det där lilla som faktiskt redan är hopp.📘 Läs mer och beställ din signerade kopia här
