Du vet att något behöver förändras.Du känner det i kroppen, i relationen, i orken som tagit slut.Men ändå kommer du inte igång.Det är lätt att börja ifrågasätta sig själv då.Att tänka: ”Jag vill väl inte tillräckligt mycket” eller ”Det är nog mitt fel att inget händer.”Men vet du?Det betyder inte att du är lat, svag eller saknar driv.Det betyder bara att du är människa. Det handlar inte alltid om motivationVi har fått lära oss att förändring handlar om motivation – att det gäller att “bestämma sig” och sedan sätta igång.Men i verkligheten handlar det ofta om något helt annat: tilltro.Tilltro till att det går att förändras.Tilltro till att det är värt att försöka.Tilltro till att det du gör faktiskt kommer göra skillnad.Och den där tilltron kan vara svår att känna när man har varit trött för länge.När man har försökt förr och tappat orken halvvägs.När man inte längre vet vart man ska – eller vem man kommer vara om man tar steget.När du står bredvidJag har mött många kvinnor som står nära någon som mår dåligt.Som försöker peppa, påminna, dra med, hålla hoppet uppe.Och jag har mött många män som inte orkar ta det första steget.Inte för att de inte vill.Utan för att de inte vet var de ska börja.För när målet känns för stort eller vägen för oklar är det lätt att stå still.Förändring utan prestationI Det vi aldrig pratar om skriver jag om förändring på ett sätt som inte handlar om prestation.Det handlar inte om att bli någon helt annan eller om att följa ett strikt program.Det handlar om att förstå varför man mår som man gör – och sedan långsamt röra sig därifrån.Förändring kan börja så tyst att du nästan missar det:Ett ”jag orkar inte längre” som viskas inombords.En oväntad tår som faller när du lyssnar på en låt.Ett nytt sätt att reagera i en gammal konflikt.Det är så det börjar.Inte med stora mål, utan med små mikroskiften.Inte med fart, utan med riktning. Små steg räknasOm du står bredvid någon som behöver förändring – påminn dem om att de inte måste veta hur.Att de inte är sena.Att de inte måste göra allt på en gång.För förändring kan vara osynlig i början.Ibland märks den först i backspegeln, när man ser tillbaka och inser att man står på en annan plats än förut.Du kan säga något så enkelt som:“Jag vet att du inte ser det än, men du rör dig faktiskt framåt. Bara av att känna efter.”För det är sant.Bara att börja känna efter är ett steg i sig.Ett tecken på att något har börjat röra sig.Att orka stå kvarFör dig som är anhörig kan det vara frustrerande att vänta på att någon annan ska vilja förändras.Det kan vara svårt att förstå varför det inte bara går att “rycka upp sig”.Men det finns en kraft i att stå kvar.Att visa att du inte tänker ge upp – även om förändringen tar tid.Du kan inte göra jobbet åt någon annan.Men din närvaro, din förståelse och din tilltro kan bli den lilla gnista som gör att de själva vågar försöka.En bok för tvivlareDet vi aldrig pratar om är skriven just för de här stunderna.För de som tvivlar.För de som försökt förut och tappat.För dig som vill förstå utan att trycka på.Den handlar om att se förändring som något som börjar långsamt.Om att ge plats för det där första lilla steget.Om att inte mäta framgång i tempo, utan i riktning.För förändring är möjlig – även när den känns omöjlig.Ibland behöver vi bara någon som påminner oss om det.📘 Läs mer och beställ din signerade kopia här
