Att leva med någon som stängt avDu ser honom varje dag.Han finns där. Han svarar på frågor. Han går till jobbet.Men det är som att han inte är där. Som att något slocknat.Att leva nära någon som stängt av känslomässigt är en tyst sorg.Det är svårt att beskriva för andra – för utåt sett fungerar allt.Men du känner avståndet i blicken.Han skrattar inte längre. Han blir inte riktigt arg heller.Han är bara… platt. Många kvinnor jag pratar med beskriver det som att förlora någon som fortfarande sitter bredvid.Och det är lätt att tro att det handlar om brist på kärlek.Men det gör det sällan.Det handlar ofta om något helt annat:Överbelastning. Skam. Nedstängda känslor som inte fått utrymme på länge.Män har ofta lärt sig att inte känna.Att bita ihop, köra på, inte gräva.Men till slut orkar kroppen inte längre – och då stänger allt av.I Det vi aldrig pratar om skriver jag om just detta:Hur känslomässig tomhet inte är likgiltighet – utan en överlevnadsstrategi.Och om hur vi som står bredvid kan orka vara kvar, även när vi inte får så mycket tillbaka.Närvaro utan kravDet viktigaste du kan göra är inte att “väcka honom”.Det är att visa att du finns – utan att kräva känslor.Fråga inte:“Vad känner du?”Säg hellre:“Jag märker att det är mycket nu. Jag finns kvar ändå.”Avstängdhet kräver inte konfrontation. Den kräver trygghet. Och tid.Du får också vara tröttAtt stå bredvid någon som stängt av är tungt.Du får också känna dig ensam. Du får också bli frustrerad.Men du ska veta att det du ser – den tystnaden – är en signal.Inte på att han inte bryr sig.Utan på att han är överväldigad.Och ibland kan det vara just din närvaro, din förmåga att stanna, som blir det första steget tillbaka till känslorna.📘 Det vi aldrig pratar om är en bok för alla som försöker förstå det som inte sägs.👉 Läs mer och beställ din signerade kopia härDu kanske inte får svar just nu.Men din närvaro kan vara början på att han vågar känna igen.
