Att säga ifrån utan att få klump i magen – min största utmaning Foto: Johan GederbergJag önskar jag kunde säga att jag är bra på konflikter. Att jag reser mig lugnt, sätter gränser med vänlig skärpa och sover gott efteråt. Men sanningen är: Jag får klump i magen varje gång.Och det sitter djupt.För mig handlar det inte bara om att jag ogillar konflikter. Det handlar om ett mönster som följt med länge. Ett slags inbyggd reflex att backa. Göra mig liten. Lägga band på det jag egentligen känner, för att inte riskera att någon annan blir besviken, arg eller tycker att jag är... för mycket.När jag backar fast jag vet att jag borde stå kvarJag har suttit i så många samtal där något skavt, men där jag tvingat fram ett leende och sagt: ”Det är lugnt.” Fast det inte var lugnt. Jag har lämnat situationer med knut i magen och ett självförakt som viskat: ”Du svek dig själv. Igen.”Och det gör någonting med en, att hela tiden känna att det som är rimligt för andra inte är rimligt för en själv. Att andras behov är viktiga – men mina… är i vägen.Det tog lång tid innan jag förstod att det inte var “fel på mig”. Att jag inte var konfliktskygg för att jag var svag – utan för att jag, någon gång längs vägen, lärt mig att det var farligt att vara i vägen. Och att det ibland kändes lättare att ta hela skulden själv än att riskera att någon blev arg på mig.Det handlar om underkastelse – och en rädsla att bli bortvaldPsykologin har ett namn för det här: schemat underkastelse. Ett livsmönster där man förskjuter sina egna behov för att inte förlora relationer. Där man hellre krymper än riskerar att ta plats.Och det är mitt mönster. Helt och hållet. Jag har jobbat med det i terapi, i relationer, i varje svår diskussion jag behövt ta som förälder, fästman, föreläsare, kollega. Men fortfarande – när jag ska stå upp för något som känns viktigt – så viskar rösten i bakhuvudet: ”Tyst nu. Gör det lätt för alla.”Men jag har lärt mig något avgörandeDet viktigaste jag lärt mig är att klumpen i magen inte alltid är ett tecken på att jag har gjort fel.Ibland är den ett tecken på att någon klivit över min gräns. Och att jag är på väg att stå upp för mig själv – vilket mitt inre system inte är van vid.Det känns farligt. Men det är det inte. Det är ovant. Och ovant är något helt annat än fel.Idag säger jag ifrån såhär – och det hjälperJag försöker säga ifrån i jag-form. Inte för att vara korrekt, utan för att det hjälper mig hålla kontakt med min egen upplevelse – utan att låta som att jag attackerar.🟢 “Jag upplever att jag inte blev lyssnad på.”🟢 “Jag behöver mer tydlighet.”🟢 “Jag tycker det här känns fel, och jag vill prata om det.”Och vet du? Det funkar. Inte alltid direkt. Inte alltid perfekt. Men ofta. Ofta räcker det med att jag säger det jag bär på – så försvinner den där klumpen. Jag får andas igen. Jag har stått kvar, och världen gick inte under.Till dig som känner igen digOm du också är den som backar. Som kompromissar, anpassar, håller god min. Om du också vaknar med tankar i huvudet om allt du borde ha sagt. Jag ser dig.Du är inte ensam. Och du är inte svag.Att stå kvar när kroppen säger “fly” – det kräver mod. Att säga ifrån med värme – det är en styrka.Du kan börja i det lilla. En mening. En gräns. Ett "det där kändes inte okej för mig". Det räcker. Det är ett frö.Och du? Klumpen i magen kommer kännas mindre och mindre ju fler gånger du står upp för dig själv. Den försvinner inte på en gång. Men du blir starkare. Snällare. Mot dig själv.
