Ingen är immun mot stress – inte ens terapeuten Det är lätt att tänka att den som jobbar med stress också är immun mot den. Som om man, genom att dagligen guida andra, skulle bygga upp ett inre antikroppssystem som skyddar mot allt från hjärtklappning till brända to-do-listor. Men det fungerar inte så.Att vara terapeut är inte att vara oberörbar. Det är mer som att vara ortoped – man kanske ser faran i skidbacken lite tidigare, men man kan fortfarande bryta benet.Skillnaden är inte om stressen dyker upp. Den gör den. Skillnaden är hur snabbt man märker signalerna – och vad man gör när de börjar viska.När kroppen viskar "stopp"I torsdags hände det igen. Trycket över bröstet, där i duschen. Inte smärta. Inte panik. Bara det där bandet av obehag som kroppen använder som sitt första språk. Jag kallar det för skruvstädskänslan – när något drar åt innan dagen ens har börjat.Kalendern var överfull. Stämningen hemma var allt annat än zen. Och kroppen sa det rakt ut, utan ord: "Det räcker nu."Jag hörde det. Och jag svarade. Bara det – att lyssna och säga “okej” – räckte för att börja vända.När musik blir överbelastningFör mig är ljud ett av de tydligaste stressbarometrarna. Jag älskar musik – men när jag är överstimulerad blir det för mycket. I fredags satte jag på min vanliga spellista, men varje trumslag kändes som ett slag inifrån.Jag stängde av. Lät tystnaden fylla rummet. Och hörde hur pulsen sjönk. Det tog två minuter. Ibland behövs inget mer än det: inte prestation, inte optimering. Bara närvaro och paus.Min trepunktsplan när stressen slår till1. Tidigt i sängDet handlar inte om att vara duktig. Det handlar om överlevnad. En halvtimme tidigare i säng kan vara skillnaden mellan att klara veckan – och att krascha redan på onsdag.2. Träna ner trycketJag går inte till gymmet för att bli stark. Jag går ut och går för att inte explodera. Lågintensiv rörelse nollställer mig. Tankarna blir långsammare. Kroppen hittar hem igen.3. Lyft blicken – planera omNär hjärnan snurrar för fort zoomar jag ut. Jag öppnar kalendern och frågar mig: "Måste allt det här ske nu?" Svaret är nästan alltid nej. Något går att flytta. Något går att ta bort. Det är inte ett misslyckande. Det är att lyssna på kroppens marginaler.För mig handlar det om långsiktig stressmedicinJag försöker inte bli en zenmästare. Jag försöker bli lite mindre sårbar. Lite mer flexibel. Lite bättre på att höra viskningen innan kroppen behöver skrika.De tre grundpelarna jag lutar mig mot:Regelbunden träning – inte som prestation, utan som återställning.Realistisk planering – med luft, marginaler och spelrum.Känsloacceptans – att känslor får finnas, men inte styra hela bilen.Och målet? Att kroppen ska kunna viska. Och att jag ska kunna höra.Vill du fördjupa dig?I veckans artikel “När kroppen skriker stopp – lär dig läsa de fysiska stress-signalerna i tid” (från i onsdags) går jag mer på djupet kring kroppens olika stressvarningar och hur du kan börja agera på dem – innan det blir för mycket.
