Vardagspusslet deluxe – hur jag projektleder Familjen AB utan att gå sönder Foto: John HagbyDet finns söndagar när jag känner mig som ett jäkla logistikproffs. Matlådorna står på rad. Hallen är städad. Veckans schema är strukturerat som ett militärt övningsfält – komplett med plan för gympapåsar, tålamodsnivåer och hur mycket koffein som krävs för att överleva tisdagen.Och så finns det söndagar… när jag inte gör ett skit av det där.När jag vaknar måndag morgon och det känns som att jag ska jonglera ett brinnande cirkustält med två gamla post-it-lappar och ett sms från skolplattformen som enda instruktion. Då är det bara att snubbla sig igenom veckan och hoppas att man åtminstone landar på fötterna.Man tog sig i mål. Men det gick… la sådär.Vardagsliv på elitnivåMin vardag är inte unik – men den är mycket. Jag är egenföretagare. Författare. Föreläsare. Tränare. Jag har ADHD, vilket innebär att struktur inte bara är hjälpsamt för mig – det är livsnödvändigt.Jag har ett av mina två barn boende hos mig på heltid. Vi har en fin föräldrarelation mellan oss vuxna, men det är jag som håller ihop vardagslogistiken just här. Jag är partner till en fästmö jag älskar över allt. Huvudtränare i en stor kampsportsförening. Sakkunnig expert i ett förbund. Fysträningsrådgivare till landslaget.Ibland får jag frågan hur jag orkar.Och ärligt? Jag gör det inte alltid. Ibland kraschar systemen. Inte för att jag slarvat. Inte för att jag är oorganiserad. Utan för att jag är människa – och det är för mycket.Basen som håller mig kvar på benenJag har testat att låta kaoset styra. Tänkt: ”Jag tar det som det kommer.”Spoiler: det höll inte.Det jag har lärt mig är att rutinerna jag bygger varje söndag inte är kontrollbehov – de är överlevnadsstrategi. När jag planerar veckan, förbereder maten, bokar in återhämtning lika noggrant som möten – då funkar det. Då får jag till och med plats för det som gör livet värt: skratt, samtal, närvaro.Men om jag tappar det? Då faller allt. Jag glömmer att äta. Jag säger ja till saker jag inte hinner. Jag bär dåligt samvete som en blöt filt. Och försöker kompensera genom att pressa mig ännu mer, fast ingen ens bett mig.Det där förbannade samvetetJag önskar jag kunde säga att jag blivit klokare med åren. Att jag slutat ta på mig för mycket. Men nej. Jag har fortfarande ett inbyggt dåligt samvete som drar igång utan att jag hinner reagera.Jag får det för att jag jobbar mycket. För att jag är trött. För att jag ibland vill ha tystnad fast jag älskar mitt barn. För att jag är partner men inte alltid närvarande. För att jag är stark – men ibland går sönder ändå.Och vet du? Det är så jäkla mänskligt. Det är också därför jag skriver det här. För att du som läser ska veta att du inte är ensam.Du måste få vara huvudpersonen i ditt eget livDet som hjälpt mig mest är att göra plats för sånt som ger mening – även när det känns krångligt.Träningen. Skrivandet. Föreläsningarna. De är inte bara mitt jobb – de är mina andningshål. De påminner mig om att jag är mer än någon annans hjälpande hand. Jag har en egen röst. Egen riktning. Och ett eget behov av att känna mening mitt i vardagspusslet.För det är lätt att fastna i att bara lösa. “Om jag bara får undan det här så…” Men sen kommer aldrig. Inte om man inte skapar det själv.Så här kommer mitt lilla snälla uppropSänk kravenPlanera – men våga ändra när livet händerVälj mening framför perfektionOch låt dig själv vara huvudrollen i ditt liv – inte bara backstagepersonal i någon annans.Vi behöver inte vara superhjältar. Det räcker med att vara människor som försöker. Med en bra bas och en vilja att inte ge upp.
